När man minns varför

Det är efter dagar som den här som får mig att ställa frågan; vad gör jag egentligen här? Då varje morgonmoment måste blir till ett bråk och till en kamp. Då dagen börjar med 20 minuter av gråt och gnäll, och slutar lika dant. Det är då, mina vänner, som man får ta och tänka tillbaka. Sätta sig ner och minnas stunder som har fått hjärtat att slå ett extra slag och gjort så att det killat i halsen. Som när Klara gosade ner sig i mitt knä, tittade på mig och sa "I love you" och lät mig pussa på henne så mycket som jag bara ville. Eller som när Matilda skrattar sitt bubbliga skratt som smittar av sig. Det är de sakerna som påminner om att det här är helt rätt. Att det är precis här jag ska vara. För det är verkligen det. Och jag har det så bra, jag trivs så bra!